elenorsliv.blogg.se

Hej alla fina.

Har inte skrivit på ett tag, Bianca har haft kolik så tiden har gått åt till att hinna med livet. 

 

Inatt var jag med om nått hemskt, matade tjejerna som vanligt innan jag la dem. Bonnie kräktes lite mer än hon brukar efter maten men jag tänkte inte mer på det. 

Vaknade vid halv två att Bianca skrek efter mat men inte Bonnie, tyckte det var konstigt för båda brukar skrika högt efter mat samtidigt. Jag väckte henne och dem åt men det slutade med en kaskadspya för Bonnie. Jag tyckte hon kändes slö så tog tempen på henne 37,9 grader visade den.  Jag tänkte att jag låter henne sova ett tag så får vi se framåt morgonen hur hon mår. Runt 3 vaknade jag av att det pep från henne när hon andades och när jag tände lampan var hon alldeles blek och det såg ut som hon slutade andas, jag slet upp henne och hon började andas igen, har nog aldrig varit så rädd jag funderade på om jag skulle ringa 112 men kände att hon andades och var vid medvetande så jag ringde 1177 och dom berättade att små barn som är slemmiga i halsen (tjejerna har varit förkylda över 1 vecka nu) stänger någon "ventil" så slemmet inte ska rinna ner i luftrören och då kan dom sluta andas en kort stund. Hon tyckte jag skulle åka in till barnakuten för nu hade febern stigit till 38.5.

 

Bilresan till Uppsala var inte rolig, jag fick lov att stanna flera gånger för att se att hon andades.

När vi kom fram fick vi hjälp direkt och dom tog massa prover. Usch, hon var så loj, reagerade ens inte på när dom stack henne. Dom Konstaterade att hon hade urinvägsinfektion och satt in henne på antibiotika på en gång.

Eftersom Bonnie inte fick behålla något hon åt så prövade vi med vätskeersättning, 3 ml var tredje minut under 2 timmar. Sjävklart vaknade Bianca just då och skrek, så blev lite svettigt där ett tag att få Bianca nöjd och spruta in Bonnie ersättning. Den fick hon inte heller behålla, så det blev till att sätta in sond och dropp. Hon fick ligga med dropp i 6 timmar. Gjorde så ont i hjärtat att se henne så slö. Men efter droppet började jag känna igen min lilla tjej igen, fick ögonkontakt och hon började följa med blicken igen.
Personalen var underbar, det enda som inte kändes riktigt bra var att dom skickade hem oss på kvällen för det var totalt fullt.
Bonnie har sonden kvar, men mår bra. Vi ska åka in om hon blir sämre, får feber eller inte får behålla maten. Nu väntar vi på kallelse för ultraljud njurar m.m. Det var ett långt dygn, jag sov bara 2 timmar. Är så tacksam att allt gått bra man känner sig liten på jorden när ens barn är sjuka.