elenorsliv.blogg.se

Livet som trebarnsmamma till Billy samt enäggstvillingarna Bonnie och Bianca, som alla blev till genom IVF. Välkomna till oss!

5 år som kunde blivit kortare

Publicerad 2017-06-30 18:30:00 i Relation,

Idag firar vi fem år som gifta. Fem år som kunde blivit kortare. Efter att jag fått mitt missfall 2014 fick jag någon slags kris. Jag var less på allt, Bobby som är lite av en arbetsnarkoman jobbade sig igenom sorgen så jag kände mig väldigt ensam och jag ville bara skita i allt jag var så nära att lämna honom. Men jag tänkte igenom allt och som tur var stannade jag, mitt livs bästa beslut. För helt plötsligt vände det och vi var kärare än någonsin. Jag tycker bara vi får det bättre och bättre och jag är så lycklig att jag har han vid min sida, min bästa vän och livskamrat. Tänk allt vi åstadkommit tillsammans.

 "Ingen förstår mig så väl som du" 

 Nu sitter vi i bilen hela familjen på väg mot Öregrund för att fira bröllopsdag hela helgen.

Känner mig så ensam

Publicerad 2017-05-18 22:18:00 i Allmänt, Relation, Sjukdom, vardag,

Hej på er. 

Spännande och rolig dag idag. Ni ska få höra mer snart. Det är ingen jättestor grej, men roligt för oss. 

 

 
 

Jag skriver den här bloggen mest för min egen skull, det är lite som terapi för mig, lite som en dagbok, det är roligt att kunna gå tillbaka och titta på hur barnen utvecklat sig och hur jag mådde. Att jag fått många läsare tycker jag självklart är kul. Jag är väldigt öppen i det mesta, hur jag mår, känner och går igenom. Just nu känner jag mig jäkligt ensam, ensam i föräldrarrollen. Jag och Bobby har sen vi skaffade barn valt att leva lite i ett 50-tals förhållande, något som vi båda var helt överens om. Jag älskar att vara hemma och ta hand om barnen och hemmet, fixa och dona och träffa vänner. (Låter kanske lite tråkigt, men sån är jag) Medan Bobby skulle vantrivas så att gå hemma och han är så duktig på sitt jobb. Jag tycker det funkar väldigt bra, vi behöver aldrig bråka om vem som ska göra vad t.ex. Men dom senaste veckorna har varit tuffa som jag skrev om förut, har varit otroligt mycket jobb för B. Vet inte när vi åt en middag tillsammans och när han väl är hemma är det jobb han har i huvudet, han behöver fixa saker på datorn, mobilen ringer eller så är han så slut så han somnar. Jag hoppas verkligen det lugnar sig snart, för jag är så rädd att han ska vakna upp en dag och ångra att han missat så mycket tid med barnen. Självklart har vi pratat om det här men han säger att det snart lugnar sig, vi får väl se...

Jag känner mig så ensam på kvällarna jag längtar efter att få sitta och äta middag som en familj, få dela barnens framgångar, ha ett vuxet samtal, se barnen ljusna upp när de hör pappa komma innanför dörren, få hjälp att natta barnen, krypa upp i soffan i hans famn, åka på någon familjeutflykt på helgerna, ja ni förstår vad jag menar. Jag blir väldigt låst hemma på kvällarna. Svårt att åka iväg någonstans för barnen behöver ju sova. 

När vi väl har tid och prata så kan vi verkligen prata om allt, det är skönt, jag berättar precis hur jag tycker och känner. Tycker synd om honom för jag vet att han har dåligt samvete gentemot mig och barnen. Svårt för honom att räcka till överallt. Sjävklart så frågade jag honom om jag fick skriva detta. Vi är lika på det sättet öppna om det mesta. Det är ju så här livet är. Lite svamligt inlägg men behövde skriva det hjärtat ville. 

 

Imorgon ska vi till akademiska och träffa läkaren om Bonnie njure. Lite nervöst. Jag ska försöka ta ett urintest med morgonurin, lättare sagt en gjort med en snart 10 månaders bebis.

 

 Önska mig lycka till.  

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela