elenorsliv.blogg.se

Livet som trebarnsmamma till Billy samt enäggstvillingarna Bonnie och Bianca, som alla blev till genom IVF. Välkomna till oss!

Kemisk graviditet

Publicerad 2016-10-12 00:42:30 i Allmänt, IVF, längtan efter ett barn, syskonförsök2,

Hej.
Ikväll har jag känt att jag kunnat sälja alla tre barnen. Sen öppna jag Facebook och Instagram och då kom detta upp som minne. 

 

Då kom denna tacksamhet över mig som jag pratat om förut så jag fick lov att gå och pussa på barnen en extra gång. 

Minns hur jag mådde för ett år sen, kändes som mitt hjärta slets sönder precis som på bilden. Min dröm om att bli en stor familj slogs i bitar (trodde jag).
Jag har många nya läsare här som inte följt min historia från början, men allt finns att läsa här i bloggen.
Vi hade ett embryon kvar som blev befruktat samtidigt som Billy, så det hade legat i frysen. Det skulle kosta oss 12000 att få det insatt i mig.
Eftersom jag hade blivit gravid spontant sommaren före (som tyvärr slutade i missfall) så trodde vi hela tiden att det kanske skulle funka igen, men efter 15 månader utan att något hade hänt fick vi erkänna att det nog inte skulle funka att få ett syskon till Billy på naturlig väg. Det var en stor sorg, hade på något sätt räknat med att det skulle funka. Dom flesta sa ju att när du väl fått ett barn kommer det gå av sig självt, men så var icke fallet.
Vi bestämde oss för att embryot i frysen var vår sista chans.
Eftersom vi har ett gemensamt barn, skulle det kosta oss över 30000kr att göra ett nytt ivf försök och det tyckte Bobby var för mycket pengar att lägga när utgången var så oviss. Där var vi väldigt oense, men det tar vi någon annan gång. Men nu behövde vi ju "bara" betala 12000kr.
Jag satt in embryot och nu började den långa väntan. Man vet ju så tidigt att man kanske är gravid så man går och känner efter varje litet tecken och efter 1 vecka kände jag mig gravid, yr och illamående precis som jag gjort vid mina andra två graviditeter. Så jag tog ett test och det visade ett svagt plus. Jag blev så lycklig, men den lyckan visade sig vara kortvarig. En vecka senare började jag blöda, jag tog ett nytt test och det visade sig nu vara negativt. Jag hade fått en så kallad kemisk graviditet. Vår sista chans att få ett syskon till Billy var nu förbi och jag var helt otröstlig.

Jag är tillbaka med två till mirakel

Publicerad 2016-08-31 23:22:00 i Allmänt, BonnieochBianca, IVF, längtan efter ett barn, syskonförsök2,

 Hej igen =)
Har ju inte skrivit här på ett tag. Efter jag blev gravid gick luften helt ur mig och sen blev det en himla tuff graviditet där fokus låg på att äta och sova och ge kärlek till Billy. Jag var mer eller mindre sängliggande i 15 veckor, var in på sjukhuset i flera omgångar och fick dropp för jag kräktes hela tiden och blev uttorkad. Jag fick oförklarliga blödningar genom hela graviteten som gav mig sådan ångest, trodde varje gång att jag höll på att förlora ett eller båda barnen. Efter vecka 20 dök mina blodvärden ner till under 80, jag var helt slut och kunde sova 24 timmar om dygnet. Jag fick järndropp i 2 omgångar som inte hjälpte så läkarna började prata om blodtransfusion men runt vecka 30 började det helt plötsligt stiga igen.
 
Det är många nya läsare nu och jag hälsar er välkomna. Jag rekommenderar att ni läser bloggen från början om ni orkar, då får ni följa hur det gick till när våra två mirakel skapades. Det var en känslomässig bergochdalbana.
 
Tänkte berätta hur det gick till när vi fick veta att det var tvillingar.
 
Jag började må väldigt dåligt tidigt i graviditeten, kräktes och var yr jämt. Min farmor sa att det är säkert tvillingar och svarade att nej, det kan det inte vara dom stoppade ju bara in ett embryo.
 
I vecka 8 fick jag en stor blödning och jag bröt ihop totalt, var helt säker på att det var ett missfall igen. Jag hade en tid för ultraljud hos carl von linnekliniken dagen efter, för när man gjort ivf gör man alltid ett ultraljud runt v.8, så jag kände att jag lika gärna kunde vänta för att få mina farhågor bekräftade. Jag ringde dit bara för att höra om dom höll med och det gjorde hon, men hon sa att vi skulle förbereda oss  på det värsta.
På bilen på väg in till Uppsala satt jag och Bobby helt tysta, vi sa inte ett ljud till varandra, bara höll varandras händer hårt, hårt.
När jag träffade läkaren började mina tårar rinna, jag grät tyst och hade en känsla av att jag höll på att kvävas, jag darrade, tänkte att jag orkar inte gå igenom detta igen, orkar inte ett missfall till. Läkaren sa till oss att vi gör det här på en gång så slipper ni undra. När jag låg på britsen så vägrade jag titta på skärmen orkade inte se ett foster till utan hjärtslag så jag låg och stirrade in i väggen. Läkaren  undersökte mig länge och sa inte ett ljud, till slut fick jag lov att fråga "du ser inget hjärtljud va?" Han svarade "jo på båda två, du väntar enäggstvillingar. Det har jag aldrig varit med om själv under alla år jag jobbat med detta" Jag började skratta hysteriskt medan Bobby blev alldeles stum. Från att ha en känsla av undergång till total lycka på bara några sekunder.
 
Dom hade stoppat in ett embryo som delade sig till två helt fantastiska flickor, det kallar jag ett mirakel!
 
                                                                  
Bonnie och Bianca <3
 
Billy <3
 
 
 
 
 
 

Jul

Publicerad 2015-12-27 12:33:04 i Allmänt, Billy, Graviditet, IVF, längtan efter ett barn, syskonförsök2,

Hej på er och god fortsättning.
 
Hoppas ni haft en bra jul. Det har  vi haft mycket mat och julklappar.
 
The family
 
Vi fick den bästa julklappen, sent på julaftonskvällen övertala Bobby mig att jag skulle göra ett graviditetstest och det var positivt!!
Jag har funderat nu några dagar om jag skulle berätta eller inte. men kom fram till att det är klart jag måste göra det. Delar ju glädje och sorg med er och det flesta har ju hjälpt oss så detta blev möjligt. Det är  väldigt tidigt, så jag vågar inte riktigt glädjas, är så rädd att få missfall igen.
 
Men måste berätta hur testet gick till, Bobby är ju så taskig ibland. Läkaren hade sagt till mig att ta testet dagen före julafton, men jag våga inte,var så rädd att det skulle vara negativt och att hela julen skulle vara förstörd.
När vi kom hem på julaftonskvällen så sa Bobby att vi är faktiskt två om detta och jag vill veta hur det ligger till,
Så det var bara för mig att snällt gå och kissa i burken. Just det här momentet har jag sådan ångest för, tror ingen kan förstå hur hemskt det är att ha tagit hundratals gravtest genom åren som varit negativa.
Jag lämnade över burken till Bobby och vi bestämde att vi inte fick titta förrän det gått tre minuter, men han såg direkt att det blev två sträck fast sa inget till mig. Jag satt på köksgolvet och hyperventilerade och tårarna rann, just då tänkte jag att varför gör vi detta, varför tvingar vi igenom oss dom här månaderna med smärta och oro.
Det var dom längsta tre minuterna i mitt liv och när klockan ringde titta Bobby på testet och sa: Nej, tyvärr det är bara ett sträck.
Jag började gråta och gick fram och kolla och då var det två fina sträck, just då blev jag så glad så då kunde jag inte skälla ut honom...
 
Tog ett dagen efter för att vara på den säkra sidan
 
 
Nu få vi hoppas att den lilla vill stanna i min mage.

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela