När det brister
Ibland orkar man inte, ikväll var en sådan kväll när allt brast. När jag skulle lägga Billy så var vi alla på relativt bra humör, sen hände det nått, oklart vad men Billy fick utbrott och började skrika, sparka och slå mig, tjejerna skrek för fullt och då brast det för mig efter 2 månader med alldeles för lite sömn. Jag tog tag i honom och skrek åt han "nu får du fy fan ge dig!" Rakt i hans ansikte. Usch vilken mamma gör så? Har aldrig någonsin känt mig som en sämre mamma än då. Så misslyckad, jag ska ju vara den mogna, den trygga, den som visar vägen. Tjejerna låg i sängen och skrek, jag satt i ett hörn och grät och Billy i ett annat hörn och grät. Jag kände att jag bara ville ta bilen och åka långt, långt bort. Tillslut satt vi oss och kramades och bad varandra om förlåtelse.
Jag känner ofta att jag inte har rätt att klaga eller vara irriterad på mina barn eftersom jag längtat och kämpat så.
Aja imorgon är ny vecka med nya möjligheter och då ska den här otränade mamman börja på mamma crossfit. Önska mig lycka till och ursäkta för deppinlägg.
