Inte så stark
Sövningen tyckte jag var mycket jobbigare än vad jag väntat mig. Först fick stackaren fasta från 7 på morgonen till 15.00 sen att få se min lilla tjej, arg som ett bi för att hon var fasthållen och hungrig, bara försvinna bort och sedan lämna henne där helt hjälplös, det sved i hjärtat.
Jag, dum som jag är, frågade narkosläkaren att visst är det inte farligt att sövas.
-Nja, svarade läkaren, det är inte helt ofarligt. Det är ungefär som att sätta sig i bilen. Du kan gå nu så ringer vi dig om 1 timme så kan du komma till uppvaket.
Det var nu jag ångrade att jag ska vara fröken duktig och alltid klara mig själv, för nu hade jag verkligen behövt någon vid min sida som distraherade mina tankar. Jag försökte kolla på film, FB, insta ja allt men det enda jag kunde tänka på var att tänk om Bianca var just den bilen som krokade. Efter det gått 1 timme och 15 min var jag säker på att något hade hänt, efter 1,5 timme var jag i upplösningstillstånd. Jag gick och vankade i korridoren då jag träffa på en kompis som jobbar på akademiska och när hon krama om mig bröt jag ihop totalt. Allt kom ifatt mig, rädslan och oron som hängt över oss de senaste veckorna. Just då ringde dem och sa att Bianca var på uppvaket och att allt hade gått bra, jag kunde komma dit. När jag fick se henne liggande på sida brast det igen, men denna gång av lättnad. Kände mig inte så stark just då. Satt bredvid henne och strök hennes hår medan tårarna inte kunde sluta rinna. Ni föräldrar som har barn som hjärtopererats eller att de gjort någon annan stor operation, ni är mina nya idoler.
Efter hon vakna var hon pigg och glad, lilla krigaren.
Nu har vi fått komma hem för att fira midsommar och det ska vi göra i Leksand hela familjen. Vi pratade med läkarna om det och de tyckte det var en bra ide. Bianca har svarat bra på medicinen, sen har vi ju akut medicinen.
Till något helt annat, kom ni ihåg förut när vi skulle göra något som jag sa att jag skulle berätta om senare. Vi gjorde ett reportage för tidningen Amelia, och vi fick inte berätta något. De hade hittat min blogg och frågade om dom fick göra ett reportage om våran ivf resa, jag var först väldigt skeptisk men tänkte sen varför inte, vi har ju varit så öppna om den resan ändå. Om ni vill läsa reportaget finns tidningen i butik nu.
